Innehåll
Fotbollen i Tredje riket
Bödel och offer - båda har spelat i landslaget
VM-brons 1934
Tschammer-Pokal
Fotboll efter regimens ideal
Fiasko vid OS i Berlin 1936
Breslau-Elf
Anschluss
Fotbollen under kriget
Filmen "Das Grosse Spiel"
Tysklands sammanbrott
Efter nazisternas maktövertagande 1933 förändrades villkoren för idrotten. DFB blev en del av ett stort idrottsförbund under nazisternas styre - Die Gleichschaltung tog vid. Judiska spelare portades från klubb- och landslag och tvingades skapa egna idrottsföreningar. Länge var Tredje riket ett tabu inom tysk fotboll och det pratades lite om ens något om perioden. Under senare år har mer kommit fram genom olika forskares arbeten. DFB har även skapat en stiftelse och öppnat upp arkiv. Flera av klubbarna har också börjat forska i sin historia och vara mer öppna men det varierar.
Bland de som föll över för våldsregimen hörde landslagsspelare och funktionärer. Ett av de mer kända exemplena är Julius Hirsch. Hirsch tillhörde Tysklands bästa spelare och blev tysk mästare med Karlsruher FV och SpVgg Fürth. 1912 var Hirsch med vid OS i Stockholm. Hirsch fick järnkorset som soldat i första världskriget. Efter nazisterna maktövertagande 1933 påbörjades förföljelser mot judar och Hirsch förföljdes som judisk tysk. Bland annat utestängdes Hirsch från sin gamla klubb Karlsruher FV. Under kriget deporterades Hirsch till Auschwitz där han mördades 1943. 2005 instiftade DFB Julius-Hirsch-Preis som ges till personer och organisationer som arbetar för tolerans, frihet och medmänsklighet.
Men i landslaget fanns även det motsatta. Flera funktionärer välkomnade nazisterna maktövertagande. Bland de spelare som var nazister finns den gamla landslagsanfallaren Otto "Tull" Harder. Harder var anfallsstjärna i Eintracht Braunschweig och Hamburger SV. I landslaget gjorde han 15 landskamper och 14 mål. Efter att karriären tagit slut gick han med i NSDAP och SS. Han kom att vara lägervakt vid olika koncentrationsläger i Tyskland. Efter kriget dömdes han til 15 års fängelse men kom ut ur fängelset efter fyra år. HSV:s avståndstagande har varit begränsat där man helst minns hans tid som firad anfallare på 1920-talet.
Läs mer om VM i Italien 1934 här
Tyskland tillhörde de lag som inte åkte över till Sydamerika för det första VM-slutspelet i Uruguay 1930. 1934 gick VM i Italien och nu satsade man på att gå långt i turneringen. Italien-VM 1934 blev för Mussolini vad Berlin-OS två år senare blev för Hitler - ett påkostat propagandaspel med stort tryck på de italienska spelarna att ta hem titeln. VM började dock med kvalet som var betydligt mindre än dagens kvalserier - en avgörande match spelades mot Luxemburg. Tyskland körde över Luxemburg med 9-1 med Josef Rasselnberg som fyramålsskytt och Karl Hohmann som tremålsskytt. Det var också i den här landskampen som Fritz Szepan gjorde comeback i landslaget efter tre års frånvaro och tidigare enbart sporadiska insatser.
VM avgjordes i cupform från åttondelen och framåt. Tyskland mötte i den första matchen Belgien och vann sin första VM-match någonsin med 5-2. Matchens lirare var anfallaren Edmund Conen som gjorde tre mål. I laget spelade landslagsprofiler som Schalkes storstjärnan Fritz Szepan (lagkapten), Paul Janes, Otto Siffling och Ernst Lehner.
I kvartsfinalen slog man Sverige med 2-1 i Milano. I semifinalen förlorade man mot Tjeckoslovakien med 3-1 efter att målvakten Willibald Kress blivit olycksfågel. Turneringen fick ett bra slut då man vann prestigemötet mot starka Österrike (OS-silver 1936) med 3-2. Matchvinnare blev Ernst Lehner från TSV Schwaben Augsburg med två mål och Edmund Conen.
1935 instiftades Tschammer-Pokal som spelades fram till 1943 och som 1953 fick en efterträdare i DFB-Pokal. Namnet Tschammer-Pokal kom från Hans von Tschammer und Osten (1887-1943) som var ledande nazistisk idrottsfunktionär med titeln Reichssportführer. Tschammer var den högsta idrottsledaren i Nazityskland och kontrollerade samtliga idrottsförbund.
Nazisterna gjorde om idrottslivet i Tyskland för att passa regimens ideal och för att få full kontroll. DFB åsidosattes till förmån för Fachamt Fussball som styrdes av nazisterna och Reichssportführer Hans von Tschammer und Osten. Ett exempel var att man drev igenom sammanslagningar och centraliseringar av fotbollen. Denna typ av politisk inblandning skulle även vara vanligt förekommande i DDR fram till 1970-talet. Ett exempel är en av dagens elitklubbar VfL Bochum som tillkom under denna period.
VfL Bochum är en av de yngre klubbarna i den tyska elitfotbollen. klubben skapades 1938 genom sammanslagningen av klubbarna Turnverein 1848, TuS 08 och Germania 1906. Målet var att skapa ett slagkraftigt lag i staden och initiativet kom från det statliga (nazistiska) Fachamt Fußball. Tidigare hade Germania 1906 varit Bochums bästa lag och det var Germanias ligaplats som VfL Bochum tog över. Däremot valde man att räkna Turnverein som angivare för klubbens grundades vilket blev 1848 och därmed det officiella namnet VfL Bochum 1848. Efter kriget levde klubben vidare trots att de flesta klubbar som slagits samman återigen blev egna föreningar. 1949 skedde dock en omorganisation där fotbollssektionen blev en separat del.
Vid sommar-OS i Berlin hoppades nazisterna på stora framgångar för fotbollslandslaget efter VM-bronset 1934. En stor framgång för fotbollslandslaget skulle ge glans åt Tyskland men av detta blev intet. I den första matchen körde man förvisso över Luxemburg med 9-0 men i nästa match krossades gulddrömmarna. Tyskarna åkte ut mot Norge med 0-2 som därmed stod för en av turneringens stora sensationer. Detta förde med sig att förbundskaptenen Otto Nerz status försämrades och snart kom assistenten Sepp Herberger att ta över.
Att Tyskland åkte ut mot Norge var en stor sensation och man letade efter ett sätt att revanschera sig. Ett slagkraftigt lag formerades under Sepp Herbergers ledning. "Breslau-Elf" fick sitt namn efter landskampen mot Danmark i Breslau (idag staden Wroclaw i Polen) 1937 då ett storspelande Tyskland körde över danskarna med 8-0.
Laget bestod av följande spelare: Hans Jakob (SSV Jahn Regensburg); Paul Janes (Fortuna Düsseldorf), Reinhold Münzenberg
(Alemannia Aachen); Andreas Kupfer (1. FC Schweinfurt 05), Ludwig Goldbrunner (FC Bayern
München), Albin Kitzinger (1. FC Schweinfurt 05); Ernst Lehner (Schwaben Augsburg), Rudolf Gellesch
(FC Schalke 04), Otto Siffling (Waldhof Mannheim), Fritz Szepan, Adolf Urban (båda FC Schalke 04).
Denna uppställning kom att vinna 10 av sina 11 landskamper. 24 oktober 1937 vann man den så kallade olympiarevanschen mot Norge med 3-0. Visionen om att detta storlag skulle vara med vid VM 1938 blev aldrig av då Anschluss gjorde att laget splittrades.
 Läs mer om Österrikes fotbollshistoria
Läs mer om Tysklands klassiska matcher mot Österrike
Efter det att Tyskland annekterat Österrike 1938 (Anschluss) skapades ett stortyskt landslag av tyska och österrikiska spelare inför VM i Frankrike 1938. De styrande trodde sig ha skapat ett verkligt storlag av Altreich (Tyskland) och Ostmark (Österrike) då Österrike vid denna tid tillhörde Europas bästa med ett tekniskt spel som man trodde skulle gå ihop med det robusta tyska - så blev det inte. Spelarna kom inte överens och de två spelstilarna gick inte ihop vilket ledde till att Tyskland åkte ut direkt. Tyskland spelade först 1-1 mot Schweiz men förlorade omspelet med 2-4. En direkt följd av Anschluss blev att Österrikes storspelare Matthias Sindelar slutade i landslaget. Sindelar var stjärnan i det österrikiska "Wunderteam" som var som bäst 1931-1932.
Berlin-OS 1936 hade varit ett stort propagandaspel för regimen och planerna gick vidare. Tyskland var tänkt som värd för VM i fotboll 1942 med finalen på Berlins Olympiastadion. Detta skulle visa Tysklands uppgång som fotbollsnation och samtidigt bli ett tillfälle för regimen att visa sin styrka var tanken. Mussolini hade använt VM för sina intentioner 1934. Planerna försvann när kriget bröt ut men i motsats till vad man lätt skulle tro gjorde inte kriget att fotbollsspelandet tog en paus. Tyskland var dessutom högaktuellt som värd för fotbolls-VM 1942. 1939 stod valet mellan Brasilien och Tyskland men Fifa sköt och beslutet och sedan gjorde kriget att VM ställdes in.
Märkligt nog stannade inte landslagsfotbollen av på grund av krigsutbrottet 1939. Tyskland fortsatte landslagsspel men nu mot de länder man antingen man var allierade med, ockuperade eller stater som var neutrala som Schweiz, Sverige och Spanien. Sverige spelade mot Tyskland så sent som 1942. Mitt under brinnande krig arrangerades en vänskapslandskamp mellan Sverige och Tyskland i Berlin. Tyskland mötte i dessa krigslandskamper landslag från allierade som Slovakien och Rumänien och ockuperade som Tjeckien som man kallade Böhmen-Mähren.
Flera landslagsspelare kallades in till Wehrmacht och kriget, bland de mest kända hör den senare världsmästaren Fritz Walter. Walter debuterade mot Rumänien 1940 och deltog senare i kriget. Walters bror Ottmar Walter som blev världsmästare 1954 var inkallad i marinen och spelade under kriget med Cuxhaven och Holstein Kiel. Bland de spelare som stupade i kriget kan nämnas Adolf "Ala" Urban som var med i Schalkes storlag.
Många senare landslagsspelare tjänstgjorde under slutskedet av kriget som så kallade Flak-Helfer, barn och tonåringar som försvarade tyska städer med luftartilleri. Förbundskaptenen Sepp Herberger höll hela tiden kontakt med sina spelare. Han försökte genom landslagssamlingar få spelare undan kriget.
Bert Trautmann hade ett annorlunda öde än sina fotbollsspelande landsmän. Trautmann var fallskärmsjägare och som detta blev han krigsfånge i England 1945. Krigsfången Trautmann började efterhand spela fotboll vid sidan av sin post som chaufför. Han blev senare den första utländska spelaren i England att bli utsedd till årets spelare 1956.
Ernst Willimowski är den enda spelaren som gjort mål för och mot Tyskland. Han föddes i Oberschlesien som då låg i Tyskland men efter första världskriget hamnade i Polen. Där blev han en firad fotbollsstjärna och deltog i VM 1938. När Tyskland invaderade Polen blev han istället tysk landslagsman.
Under dessa år skapades också speciella soldatlag, till exempel Luftwaffe Sport-Verein Hamburg nådde mästerskapsfinal med spelare som Reinhold Münzenberg och Ludwig Janda i laget. Tschammer-Pokal spelades för sista gången 1943 med de flerfaldiga österrikiska mästarna Vienna Wien som segrare.
Under kriget hölls inte bara fotbollen under lång tid i gång. Filmindustrin kom att vara verksam ännu längre och har inte minst blivit ökänd för regimens propagandafilmer. En film som gjordes under kriget men som utmärker sig genom att inte innehålla dåtidens sedvanliga propaganda är "Das grosse Spiel" från 1942 i regi av Robert A. Stemmle. Här är det fokus på fotboll även om man tydligt kan se under vilken tid den är gjord. Filmen spelades in i Berlin och Dresden.
Filmen kretsar kring ett fiktivt lag, Gloria 03, i staden Gleiwitz (idag polska Gliwice) där spelarna till vardags arbetar i gruvan. Tysklands legendariska förbundskapten Sepp Herberger inte bara medverkar i filmen utan deltog även aktivt i arbetet med filmen. Herberger ska ha gjort en stor insats som expert och i hur man valde att filma matcherna. Herberger tog också med bland andra landslagsspelarna Fritz Walter, Andreas Kupfer och Ernst Lehner som statister i filmen. Filmens finalmatch gjordes genom att man filmade 1941 års tyska mästerskapsfinal mellan Vienna Wien och Schalke 04 på Olympiastadion i Berlin.
Allt landslagsspel upphörde 1942 som en följd av krigsutvecklingen. Då hade man planerat in landskamper under 1943 mot bland andra Sverige och Italien. Den sista landskampen innan sammanbrottet spelades mot lydstaten Slovakien 22 november 1942 (5-2). Den inhemska fotbollen fortsatte fram till 1944 med såväl mästerskap- som cupspel. Det hela försvårades av kriget där matcher fick avbrytas för flyglarm och där lag försvann allteftersom Tyskland retirerade eller soldater kallades in.
| 