Tyskland har genom åren haft flera olika spelsystem, men förknippas numera mest med 3-5-2-systemet som bland annat Västtyskland vann VM 1990 med. Idag spelar Tyskland dock med 4-4-2 då 3-5-2 inte fungerar optimalt i dagens fotboll. Under en övergångsperiod alternerade man mellan systemen men idag är det enbart 4-4-2 som gäller.
4-4-2
I dagens landslag spelar man det klassiska 4-4-2. Den stora skillnaden är att man inte längre använder sig av en libero, under så många är ett kännetecken för tysk fotboll. Bytet var inte utan kritik från de som menade fördelarna med liberospel. Fördelarna är dock att man fått en mer stabil defensiv med två mittbackar samt ytterbackar. I den snabba fotboll som praktiseras idag fick liberon och två markerade mittbackar framför liberon ofta problem i motståndarnas snabba anfallare.
3-5-2
Systemet är ett av de modernare och har kommit att förknippas främst med tyskarna även om även sydamerikanska lag spelat med det genom åren. Systemet nådde sin största popularitet i samband med att tyskarna nådde stora framgångar med det (VM 1990). Till VM 1990 skapades systemet med dess spelare av Berti Vogts och Holger Osieck som då var assisterande förbundskaptener till Franz Beckenbauer.
Spelsystemet är i grunden offensivt då man genom ett femmannamittfält kan lägga stor kraft framåt, men naturligtvis även bakåt. Det kräver ett stort arbete, inte minst av kantspringarna. I backlinjen återfinns tre försvarare varav en är central libero - ett utmärkt exempel är Matthias Sammer. Liberon (spelfördelaren) är chefen, den som står försvarsarbetet tillsammans med mittbackarna. Längst fram återfinns två anfallare som har understöd av de offensiva krafterna på femmannamittfältet.
Under VM 1990 kunde tyskarna använda systemet effektivt genom Klaus Augenthaler som rutinerad libero och Lothar Matthäus som mittfältsgeneral. Man hade också ett mittfält med Guido Buchwald som defensiv säkring samt spelare som Hässler och Littbarski i offensiven. Klinsmann och Völler kompletterade på topp.
Systemet praktiserades sedan under lång tid (bl.a. vid EM-segern 1996) och har först på senare år fått konkurrens. I VM 2002 kunde vi se hur Tyskland bl.a. i semifinalen mot Sydkorea valde det mindre risktagande och konventionella 4-4-2 gentemot ett anstormande Sydkorea.
|
4-3-3
En annan klassiker som praktiserades av 1970-talets storlag. Det var med 4-3-3-systemet som Västtyskland vann EM 1972 och VM 1974 med. Systemet är typiskt för den så kallade totalfotboll som Västtyskland och Nederländerna spelade och sågs som en ersättare till 4-4-2.
I likhet med 3-5-2 använde sig tyskarna av en libero - Franz Beckenbauer. Beckenbauer anses vara den som utvecklade liberopositionen till var den är idag och är ikonen på den här positionen. Liberopositionen medför dock att eftersom liberon går på offensiva "utflykter" krävs en så kallad vattenbärare. I Beckenbauers fall täckte Schwarzenbeck upp de luckor som gavs. En liknande roll har den defensive mittfältaren i 3-5-2-systemet (t.ex. Dieter Eilts till Matthias Sammer i EM 1996).
Fyrbackslinjen skapar ett kompaktare försvar jämfört med 3-5-2 men har alltså "bara" tre man på mittfältet. Det kompenseras offensivt genom en tremannakedja. På mittfältet finns en play-maker på mitten (utmärkt exempel: Günter Netzer) som styr spelet (observera här även liberons roll i laget!). Hans mittfältskollegor kan förstås gå offensivt men även styr vidare till någon av de bäggre ytteranfallaren som skär in i motståndarförsvaret. I mitten finns sedan en center - Gerd Müller var det i EM 1972 och VM 1974 - som har styrkan att avgöra - om inte någon annan gör det. Ett offensivt och spännande system - numera dock allt mer sällan praktiserat.
|